En ridrapport
Hej i stugorna! Vet ni vad, jag rider på mina hästar!
Får som ett lyckorus när jag tänker tillbaka till när vi lastade ur två små föl på gården, livrädda men i sällskap av varandra. Hur lär man ett föl att gå i grimma? Har aldrig hållt på med hästar i den storleken, de flesta jag tränat kommer åtminstone hanterade. Och nu, tre år senare, rider jag på dem. Bägge hästarna går ca 3 gånger i veckan, de går bägge att rida ut själv på och även om de är helt olika hästar med helt olika förutsättningar så får jag nypa mig i armen.
Rambo tog jag hjälp under sommaren med, min elev Märta har varit hos oss och varit ryttare medan vi försökt lära honom att våga gå fram och att det är piloten som han ska lyssna på. Tog det väldigt lugnt med honom under våren då han stod inne i nästan 8 veckor pga såret över framknäet, men det var bara bra. Finns inget att skynda fram gällande hästarna, vi har inte bråttom någonstans.
Han är en stor häst, över 170 med långa ben att hålla reda på. Det kommer bli häftigt att se var han är om ett halvår igen, nu ska vi rida honom i skogen, upp och ner i backarna och få kondition och grundstyrka. Han är som en liten professor, det känns som att han har med sig erfarenheter från ett tidigare liv, svårt att förklara. Men jag har nog aldrig ridit en tryggare treåring, som är så stadig och taktfast att sitta på, som inte agerar med flykt när något oväntat händer. Han är helt otrolig!
Romano min Romano, det är min lilla hjärtehäst det. Han började sin karriär med lite trauma men har hämtat sig så bra, det är inte längre någon oro gällande uppsittning mm. Men han har väldigt mycket nerv, och har alltid gett känslan av att agera på yttre faktorer, så när jag har ridit så har det nästan bara varit som passagerare för att han är kvar i invänjningsfasen. Samtidigt som han har behövt mycket miljöträning så har han också kunnat bli rädd för sig själv och inte kunnat skilja på vad han blivit rädd för. Svårt att förklara men man har inte suttit och slappnat av alla steg direkt, vi har tillsammans betat oss igenom det. Han är världens snällaste häst, och jag vet att jag vill ha den där nerven och bjudningen sen, men vi måste börja i rätt ände med lugn och förståelse för vad ridhästlivet innebär.
Bäst har han varit ute i skogen, där jag också ridit mest, upp och ner i backar, serpentinbågar över grusvägen. Det är där vi har kunnat andas ut bägge två, och det syns i hans kropp, han har en rund fin rumpa och starka muskler redan. Har alltid ridit honom själv, och utan hjälp på marken då han varit för rädd för det. Denna resa har lärt mig så otroligt mycket, olik all utbildning av ridhäst jag varit med om förut. Trots hans nerver har jag alltså stått på mig med att när hästen kan bära ryttare, så ska den mesta ridningen ske i naturen, och det har verkligen varit rätt väg med honom.
När jag för några veckor sedan satte igång dem efter lite vila så kunde jag för första gången komma till lite riktig ridning, och nu har det märkts då han idag för första gången var helt avslappnad att rida, inte spände eller agerade för att jag behövde skänkla t ex. Nu känns det som att vi kan "börja" rida, innan har det fortfarande bara varit "åka med" för att vänja in. Det var ett stort steg, och min magkänsla är suverän. Jag har alltid vetat att han blir fantastisk, och att det får ta den tid det tar. Jag har med mig Jons ord i bakhuvudet; ge han mycket tid, det kommer det vara värt. Och idag, ungefär 10 månader efter jag suttit på han för första gången kände jag alltså att vi kan börja! Haha det är så underbart med hästar, nu påminns jag om vad jag älskar, resan.
Denna vinter blir första vintern som vi kan rida, och jag är så taggad att se hur de känns som 4åringar sen. Jag räknar med att Rambo får en längre vila medan Romano kommer att få vila men med jämna mellanrum upprepar man åtminstone uppsittningen så att det fortsatt blir utan problem. Dessutom känns det skönt och bekvämt att vila dem när vädret är vidrigt så den lyxen tänker jag unna mig och dem.
Hoppas ni ser fram emot några nya inlägg för jag är väldigt skrivsugen.
Får som ett lyckorus när jag tänker tillbaka till när vi lastade ur två små föl på gården, livrädda men i sällskap av varandra. Hur lär man ett föl att gå i grimma? Har aldrig hållt på med hästar i den storleken, de flesta jag tränat kommer åtminstone hanterade. Och nu, tre år senare, rider jag på dem. Bägge hästarna går ca 3 gånger i veckan, de går bägge att rida ut själv på och även om de är helt olika hästar med helt olika förutsättningar så får jag nypa mig i armen.
Rambo tog jag hjälp under sommaren med, min elev Märta har varit hos oss och varit ryttare medan vi försökt lära honom att våga gå fram och att det är piloten som han ska lyssna på. Tog det väldigt lugnt med honom under våren då han stod inne i nästan 8 veckor pga såret över framknäet, men det var bara bra. Finns inget att skynda fram gällande hästarna, vi har inte bråttom någonstans.
Han är en stor häst, över 170 med långa ben att hålla reda på. Det kommer bli häftigt att se var han är om ett halvår igen, nu ska vi rida honom i skogen, upp och ner i backarna och få kondition och grundstyrka. Han är som en liten professor, det känns som att han har med sig erfarenheter från ett tidigare liv, svårt att förklara. Men jag har nog aldrig ridit en tryggare treåring, som är så stadig och taktfast att sitta på, som inte agerar med flykt när något oväntat händer. Han är helt otrolig!
Romano min Romano, det är min lilla hjärtehäst det. Han började sin karriär med lite trauma men har hämtat sig så bra, det är inte längre någon oro gällande uppsittning mm. Men han har väldigt mycket nerv, och har alltid gett känslan av att agera på yttre faktorer, så när jag har ridit så har det nästan bara varit som passagerare för att han är kvar i invänjningsfasen. Samtidigt som han har behövt mycket miljöträning så har han också kunnat bli rädd för sig själv och inte kunnat skilja på vad han blivit rädd för. Svårt att förklara men man har inte suttit och slappnat av alla steg direkt, vi har tillsammans betat oss igenom det. Han är världens snällaste häst, och jag vet att jag vill ha den där nerven och bjudningen sen, men vi måste börja i rätt ände med lugn och förståelse för vad ridhästlivet innebär.
Bäst har han varit ute i skogen, där jag också ridit mest, upp och ner i backar, serpentinbågar över grusvägen. Det är där vi har kunnat andas ut bägge två, och det syns i hans kropp, han har en rund fin rumpa och starka muskler redan. Har alltid ridit honom själv, och utan hjälp på marken då han varit för rädd för det. Denna resa har lärt mig så otroligt mycket, olik all utbildning av ridhäst jag varit med om förut. Trots hans nerver har jag alltså stått på mig med att när hästen kan bära ryttare, så ska den mesta ridningen ske i naturen, och det har verkligen varit rätt väg med honom.
När jag för några veckor sedan satte igång dem efter lite vila så kunde jag för första gången komma till lite riktig ridning, och nu har det märkts då han idag för första gången var helt avslappnad att rida, inte spände eller agerade för att jag behövde skänkla t ex. Nu känns det som att vi kan "börja" rida, innan har det fortfarande bara varit "åka med" för att vänja in. Det var ett stort steg, och min magkänsla är suverän. Jag har alltid vetat att han blir fantastisk, och att det får ta den tid det tar. Jag har med mig Jons ord i bakhuvudet; ge han mycket tid, det kommer det vara värt. Och idag, ungefär 10 månader efter jag suttit på han för första gången kände jag alltså att vi kan börja! Haha det är så underbart med hästar, nu påminns jag om vad jag älskar, resan.
Denna vinter blir första vintern som vi kan rida, och jag är så taggad att se hur de känns som 4åringar sen. Jag räknar med att Rambo får en längre vila medan Romano kommer att få vila men med jämna mellanrum upprepar man åtminstone uppsittningen så att det fortsatt blir utan problem. Dessutom känns det skönt och bekvämt att vila dem när vädret är vidrigt så den lyxen tänker jag unna mig och dem.
Hoppas ni ser fram emot några nya inlägg för jag är väldigt skrivsugen.